Det är vinter och på den lilla väskustorten Fjällbacka så är allting luhnt och stilla tills den dag då den unga kvinnan Alexandra Wijknerhittas död i sitt badkar.
Det som först ser ut som ett självmord visar sig snart vara ett mord och som kommer att avslöja en kvinna som under en längre tid levt ett dubbelliv och beröra ett antal människor på orten och som kommer att ta dom inblandade tillbaka 20 år i tiden.
Det här är Camilla Läckbergsdebut som författare och även debut för mig vad det gäller hennes författarskap.
Visst är det väl en rätt spännande och klurig historia men alla karaktärer känns ju igen från mängder med andra romaner så det känns nästan som om man redan har träffat allihopa.
Jag saknar också humorn i berättelsen, inte för att detta skulle vara en rolig roman men Läckbergförsöker ju faktiskt till och från vara det men misslyckas tyvärr med detta.
Det kan ju vara så enkelt som att hon och jag inte har samma sorts humor.
Sisådär roman med en rätt sjyst historia, tyvärr med en samling rätt gråa karaktärer som man inte direkt får någon sympati för.
En liten flicka springer plötsligt rakt ut i gatan mitt inne i Stockholm och blir påkörd av en bil och bakom ratten sitter Gunvald Larsson.
Flickan avlider senare på sjukhuset och Gunvald gör allt han kan för att ta reda på vem flickan som inte är saknad av någon var.
Samtidigt så utreds en en utländsk medborgare som haft ett bälte på sig i Värtahamnen med ämnet Cesium och som exploderat och dödat honom och en taxichaufför.
Den här historien inleds ju väldigt tragiskt när Gunvald Larsson kör på en liten flicka. Det är ju en olycka men Gunvald har samtidigt suttit och pratat i mobilen och kanske också kört lite för fort vilket ju inte får den annars så iskallt hårda polisen att må direkt bättre. Visst finns det en smuggelhistoria där bakom också men den här filmen handlar mer om Gunvald och flickan som ingen verkar sakna. Mikael Persbrandt är riktigt bra och man känner verkligen med honom och hans avgrundsdjupa sorg och frustration över det som hänt.
Titel: Beck - Pensionat Pärlan
År: 1998
Land: Sverige, Danmark, Tyskland, Norge
Genre: Kriminaldrama
Längd: 1 tim, 26 min
Regi: Kjell Sundvall
Manus: Rolf Börjlind
Foto: Olof Johnson
Klippning: Thomas Täng
Musik: Ulf Dageby
Skådespelare:
Peter Haber, Mikael Persbrandt, Stina Rautelin,
Per Morberg, Ingvar Hirdwall, Rebecka Hemse,
Michael Nyqvist, Fredrik Ultvedt, Anna Ulrika Ericsson,
Lärarinnan Sara Molinder hittas ihjälskjuten i ett parkeringshus i Stockholm med ögonen utkarvade.
Bara några dagar tidigare så hittades en kvinna mördad i Trelleborg där också ögonen saknades och nu misstänker Martin Beck att dom har med en seriemördare att göra och måste nu snabbt finna sambanden mellan mordfallen.
Här leder spåren till den lilla orten Östhammar som gör att Beck och Klingström för en gångs skull får bege sig utanför Stockholms Län. Det är groteska mord som visar sig ha en mörk och tragisk bakgrund och med en gärningsman som till allra sista stund är okänd för våra polisiära utredare och då också givetvis för oss tittare. Det här är den filmen i ordningen där humorn också tar ett stort kliv in i handlingen, Gunvald Larssons kommentarer är vassare och syrligare, dialogerna mellan Joakim Wersén och hans undersåtar giftigare och dom korta ögonblick man får tillbringa med Beck's granne på balkongen hysteriskt roliga. Det är spännande och dramatiskt i en lite klurig historia med mörk botten och skådespelarna i dom bärande rollerna kan man ju lita på.
Antikhandlaren Johan Kristian Homan får en dag besök i sin butik i Gamla Stan av en råbarkad figur som erbjuder honom skydd, givetvis till en ansenlig månadskostnad.
Polisen tar först inte Homan på allvar tills två andra antikhandlare som fått utstå samma hot hittas mördade.
I samma veva får Homan ett erbjudande av den ofantligt rike affärsmannen Jan Bergerius om att inreda hans nyinköpta slottsliknande villa i 1700-tals stil, en chans som Homan givetvis inte kan stå emot.
Det är dock någonting som är skumt med Bergerius och det visar sig att han har bekanta som verkar ha någonting med hoten mot antikhandlare i Stockholm att göra.
Detta är den 45:e romanen i ordningen om antikhandlaren Homan som i varje historia snubblar över lik och där konst, mat, dryck och antikviteter är viktiga ingredienser.
Jag har personligen läst några stycken av dessa med blandat gillande, denna föll mig inte i smaken.
Jag har lite svårt att sätta fingret på vad det var som jag inte tyckte om med boken men den känns tråkigt omodern.
Homan själv ska ju vara runt 50 år gammal men här känns han mer som 74, vilket ju också är åldern på författaren Jan Mårtenson och det tror jag inte är en slump.
Det är nog väldigt mycket Mårtenson i Homan och denne på alla sätt sympatiske antikhandlare har nog mot sin vilja blivit lite äldre än han ska vara.
Det är skrivet i grått och brunt, någon spänning infinner sig aldrig, karaktärerna är trista och författaren själv verkar inte riktigt haft klart för sig hur han skulle sy ihop slutet.
Näe, det här var som att se Morden i Midsomer utan ljud i slowmotion.
Strike är en ung kille boende i ett område kallat The Project i Brooklyn. Han tillbringar dagarna med att sälja droger åt den lokala gangstern Rodney Little och hänga med polare i parken vid bostadshusen.
En natt så skjuts en arbetsledare på ett nattöppet hamburgehak ihjäl och Strike's bror Victor erkänner dådet men polisen Rocco Klein tror att han tagit på sig dådet för att skydda någon annan och börjar pressa Strike.
Filmen inleds med en smäktande bluesig soullåt samtidigt som man får se väldigt blodiga och realistiska bilder från olika brottsplatser, det är som om regissören Spike Lee här vill säga vad vi kommer att få se dom närmaste två timmarna. Resten av filmen är dock inte riktigt så hård och rå som inledningen vill lova, det handlar mest om att sitta och snacka och bli trakasserade av polisen i området. I början av historien så koncentreras ju allting omkring Strike som väldigt bra gestaltas av Mekhi Pheifer som här gjorde sin debut men efterhand så är det polisen Rocco som mer och mer ta plats och blir en intressantare personlighet att lära känna. Harvey Keitel är enastående bra i den rollen även om det känns som om han gjort ett antal liknande karaktärer förut, tyvärr så tar ju filmen slut innan man lärt känna hans poliskommissarie som har en hård kostym men med ett stort och mänskligt hjärta där innanför. Fotot av Malik Hassan Sayeed är helt strålande snyggt och lekfullt men det man retar upp sig lite på är att musiken till och från inte alls synkas så bra med det visuella. Det var tänkt att Martin Scorsese skulle ha gjort filmen men när han var för upptagen med filmen Casino så gick uppdraget till Spike Lee istället som då skrev filmmanuset tillsammans med Richard Price som skrivit romanen som filmen bygger på. Historien är väl bra och filmens skådespelare likaså men tyvärr så har Spike Lee av någon anledning gjort ett slut som är så typiskt amerikanskt och väloljat så att det nästan blir patetiskt. Detta kunde ha blivit riktigt bra men blev bara sisådär.
I en övergiven industrilokal så hittas en mördad kvinna sittandes vid ett bord tillsammans med tre skyltdockor, allihopa med ett stort leende i ansiktet målat med läppstift.
Saga från Malmöpolisenblir inkopplad på fallet men eftersom Martin Rohde på Köpenhamnspolisen nu avtjänar ett tioårigt fängelsestraff för det mord han begick på sin sons mördare så får hon arbeta tillsammans med Henrik för att försöka få ihop dom spår som verkar tyda på hatbrott och som leder fram och tillbaka över gränsen mellan Sverige och Danmark.
Jag måste ju säga att man var lite besviken när säsong tre inleddes och man insåg att Kim Bodnia som Martin inte längre skulle vara en del av handlingen men det tog faktiskt inte lång stund innan man tog Thure Lindharts karaktär Henrik till sitt hjärta och hans tragiska livsöde som tillsammans med Sagas sociala handikapp gav serien en helt ny dimension. Fotot är underbart mörkt, historien mer skruvad än någonsin och det fanns inte mycket kvar av naglarna när det sista avsnittet var över och sen så innehåller denna säsong också mycket mer humor än dom tidigare och tragik som faktiskt funkar i en riktigt mustig mix. Skådespelarna är helt enastående med bla Sofia Helin, Thure Lindhart, Dan Malmberg och Sarah Boberg.
Titel: Bron
År: 2015
Land: Sverige, Danmark, Tyskland
Genre: Kriminaldrama, Thriller
Längd: 10 avsnitt
Regi: Rumle Hammerich & Henrik Georgsson
Manus: Hans Rosenfeldt, Camilla Ahlgren, Erik Ahrnbom, Måns Mårlind,
Nikolaj Scherfig, Björn Stein & Astrid Öye
Foto: Carl Sundberg & Lars Reinholdt
Musik: Patrik Andrén, Uno Helmersson & Johan Söderqvist
Klippning: Patrik Austen, Sofia Lindgren, Sebastian Amundsen & Emil Stenberg
Skådespelare:
Sofia Helin, Thure Lindhardt,
Sarah Boberg, Dag Malmberg, Maria Kulle,
Gabriel Flores Jair, Henrik Lundström, Julie Carlsen,
Sarah-Sofie Boussnina, Nicolas Bro, Adam Pålsson,
Michael Slebsager, Louise Peterhoff, Reuben Salmander,
Ellen har levt med ett stort problem hela livet, hon klarar inte av att slutföra saker.
Vare sig det handlar om skola, privatliv eller arbete så kan hon inte sluta det hon påbörjat.
Efter att ha hoppat av skolan dagen innan studenten och dragit iväg utomlands så träffade hon och inledde ett förhållande med Vera, en relation som hon givetvis smet ifrån när det började bli allvar.
Efter några år, nu som 24-åring är hon nu tillbaka i Sverige och beslutar sig för att avsluta skolan. Hon ber sin kompis som jobbar på skolan att ändra hennes personuppgifter så att hon nu kan plugga som 16-åring igen.
Allt verkar att flyta på bra tills den nya lärarinnan presenterar sig och det visar sig vara Vera som hon lämnat på ett hotell i ett sydligare land en tid innan.
Läste en del halvdålig kritik om den här serien, att den helt enkelt inte var rolig och att Clara Henry som gör rollen som Ellenmer spelade sig själv än den rollfigur hon borde ha iklätt sig. Personligen så håller jag inte med om detta, jag har ingen tidigare erfarenhet av Clara Henry och vad hon medverkat i så jag har inga referenser där och sen så tyckte jag att detta faktiskt var skitroligt. Pinsamheterna bokstavligen staplas på varandra, den ena värre än den andra och däremellan så firar den torra mimiklösa humorn triumfer. Skådespelarna är bra i sina roller, fotot av Nea Asphäll riktigt snyggt och coolt och så är det som sagt riktigt kul.
Titel: Sjukt Oklar
År: 2018
Land: Sverige
Genre: Komedi
Längd: 8 avsnitt
Regi: Christoffer Sandler
Manus:
Christoffer Sandler, Lina Åström, Linn Mannheimer & Karin Aspenström
Foto: Nea Asphäll
Musik: Epidemic Sound
Skådespelare:
Clara Henry, Madeleine Martin,
Anton Forsdik, Christoffer Nordenrot, Lolita Zackow,
