En gammal cowboy sitter och berättar minnen från sin ungdom och westerns hårdaste stad där det var en duell varje timme, whiskeyn rann i floder och där kvinnorna alltid var hungriga efter män.
När det handlar om regissören Russ Meyer så vet man ungefär vad man kommer att bjudas på, ingen som helst handling och damer med stora behag.
Den här westernkomedin skiljer sig ju inte nämnvärt från någon annan av hans produktioner förutom kanske att han här gör ett försök att skapa komedi i Chaplin och Keatons anda vilket ju inte fungerar det minsta.
Detta är riktigt uselt, mäkta fånigt och man undrar ju om inte Meyer själv inser detta eftersom han verkar ha lagt in alla dessa scener med stora nakna bröst för att väcka eventuella insomnade tittare.
Det är
December 1944 i Belgiska Ardennerna, precis i slutet av Andra Världskriget.
Ett
Amerikanskt kompani har fått ett till synes enkelt uppdrag men råkar av en
slump snubbla över en anläggning där en superbomb håller på att utvecklas.
Adolf Hitlers sista chans att vända på kriget.
Ett kompani
bestående av till synes unga osäkra bonnpojkar som tar chansen att bli hjältar
genom att ta tag i ett uppdrag som egentligen är underrättelsetjänstens ansvar.
Alla
krigsfilmsklichéer staplas här på varandra och det är väl inte fel i sig om det görs på ett bra sätt men tyvärr så är det alldeles för slarvigt och själlöst ihoprafsat här så allting bara faller pladask.
Dialogen stapplas fram på kryckor av skådespelare som är alldeles för tråkiga för att man
nämnvärt ska bry sig om utifall dom dör eller klarar sig med livet i behåll.
Näe, regissören Don Michael Paul har inte lyckats att pussla ihop någon speciellt intressant film och förutom en och annan scen så var detta en riktigt tråkig och stel upplevelse,
dock ackompanjerad av rätt stämningsfull musik av Frederik Wiedmann.
Det unga paret Michael och Sarah flyttar in i ett till synes fantastiskt hus ute på landsbygden.
Det är dock någonting som inte känns rätt i det nya huset.
Den här filmen var faktiskt skrämmande på många sätt.
Skrämmande att någon producent överhuvudtaget satsat några pengar i projektet, skrämmande dålig regi och skrämmande usla skådespelare.
Ska man säga någonting positivt så var det väl att man fick sig ett par skratt i alla fall.
I en scen så står Sarah som vämjeligt dåligt spelas av Marcella Rodriguez och lagar mat i köket men spisen är inte på och regissören har inte ens orkat se till att det finns mat i stekpannan så där står Sarah och skramlar runt med en stekspade i en tom panna.
Don Diego de la Vega eller Zorro, folkets hjälte som han var mera känd som i Mexiko har tillfångatagits av sin fiende Don Rafael Montero.
Montero har dessutom dödat de la Vegas stora kärlek och tagit hans dotter innan han satt honom i kedjor för att aldrig släppas ut igen.
Nu har det gått 20 år, de la Vega har flytt ur sin fångenskap och vandrar nu omkring på gatorna som en gammal och bruten man tills han av en händelse stöter ihop med den unge Alejandro Murrieta och ser plötsligt en chans för Zorro att åter iklä sig sin svarta mask.
Egentligen så kanske det inte finns så mycket att klaga på när det gäller den här äventyrsfilmen där det är non-stop action så gott som hela tiden. Regin är proffsig av Martin Campbell som ju bla gjort ett par Bondfilmer och fotot av Phil Meheux är riktigt bra. Antonio Banderas är lika charmig som i Desperado, Catherine Zeta Jones strålande vacker och Anthony Hopkins är ju som vanligt imponerande och beströr filmen med repliker som om han stod på en teaterscen. Det som gör mig lite irriterad är ju att det ibland blir alldeles för fånigt och nästan närmar sig en buskis där hjälten och fulingarna springer ut och in genom dörrar, snubblar och däremellan kastar ur sig roliga repliker och sen så mitt i allt detta rätt barnvänliga så dödas det faktiskt människor hit och dit också så man vet inte riktigt hur filmmakarna har tänkt sig om dom nu vetat det själva. Dom skulle nog antingen gjort en ren actionfilm eller en snällare matinéversion och inte såhär rörigt blandat ihop allting, det hade hela historien tjänat på.
Brian Barnes vaknar upp skadad ute i öknen omgiven av åtta skjutna män, en skåpbil full med pengar och en med knark.
Han har ingen aning om vad som hänt eller hur han hamnat där, faktum är att han inte har en aning om vem han själv är.
Regissören Timothy Woodward Jr verkar ha varit riktigt taggad dom första minuterna av filmen för när huvudpersonen Barnes som spelas av Johnny Messner vaknar upp omgiven av lik, pengar och knark så är det en scen som ackompanjeras av riktigt cool musik och häftigt kameraarbete men efter det så verkar det som filmteamet tappar allt vad det gäller gott filmskapande och resten av historien är lika torr som ökensanden som yrde där i inledningen.
Dolph Lundgren spelar agenten Bob Rooker och går omkring som om han vore stelopererad från nacken till tårna sen har vi busen Mateo Perez som spelas av Danny Trejo som lufsar runt med en andning som Darth Vader skulle varit avundsjuk på.
Dialogen är krystad, skådespelarna usla och manuset verkar vara ihoprafsat på en fikapaus.
Näe, denna film på 1 timme och 24 minuter var 1 timme och 22 minuter för lång och varför den har två engelska titlar har jag ingen aning om.
Den smått legendariska generalen Glen McMahon kommer till Afghanistan med sin stab för att, som det heter fullfölja den uppgiften USA föresatt sig men inte lyckats med.
I tron om att detta kommer att bli en enkel uppgift så märker han snart att det riktiga kriget inte sköts ute på fältet.
Den här filmen bygger på den verkliga historien om generalen Stanley McChrystal som fick sparken av Obama 2010 efter att ha varit alltför frispråkig i en intervju för tidningen Rolling Stone.
Detta är en väldigt ojämn film där ren satir regellöst blandas med allvar och det gör att det ibland blir lite svårt att veta på vilket ben man ska stå.
Det som ändå gör den bra är att båda dom ingredienserna serveras på ett väldigt skickligt sätt av regissören David Michõd.
Krig avgörs numera på politisk nivå i konferensrum och inte ute på slagfältet, det är ju någonting som general McMahon snabbt får erfara och att det ibland nog är bättre att tiga än att tala när det är någon form av journalist närvarande.
Till en början så var det svårt att ta till sig Brad Pitts agerande som Glen McMahon för det kändes som om han spelade över å det grövsta, ser ut och låter som om han hade hela munnen full av taggtråd. Efter ett tag så sjönk figuren dock in och han blev den där excentriske generalen och man fick någon form av sympati för den där rätt tragiska människan under den medaljprydda ytan.
Skådespelarna runtomkring Brad Pitt är också enastående bra och Ben Kingsley som den Afghanske presidenten Karzai är fantastisk.
Till och från så är det hysterisk rolig satir över krig och politiskt maktspel och även allvarligt dramatiskt om detsamma men blandningen blir lite rörig och sen så finns det i slutet en krigsscen som känns alldeles för lång och som saktar ner hela berättelsen.
Slutscenen är riktigt cool men varför tänker jag inte avslöja här.
Roligt, dramatiskt och rätt tragiskt. Lite för ojämn men med mycket bra skådespeleri och så apokalyptiskt ödslig musik av Nick Cave & Warren Ellis.
Stig-Helmer Olsson (Lasse Åberg) åker på en charterresa över julhelgen till Nueva Estocolmo på Kanarieöarna.På flyget hamnar han bredvid Norrmannen Ole Bramserud (Jon Skolmen) som han sen på grund av en dubbelbokning på hotellet får dela rum med.
Kritikerna var inte nådiga efter premiären på denna Svenska semesterhistoria och faktum är att många av dom än idag ställer sig frågande till varför just denna film av alla blev en av dom populäraste någonsin i Sverige.
Jag tycker inte att det är så svårt att förstå eftersom det här med att åka på charterresor har varit och fortfarande är väldigt stort i vårt land och att göra detta vid Jul och till just Kanarieöarna också är något speciellt för oss. Nästan alla Svenskar som någon gång varit utomlands har varit på en charterresa till Kanarieöarna och det gör att det i så gott som varje scen finns detaljer man känner igen eller till och med varit med om. Detta är den ultimata igenkänningskomedin, allt från incheckningen på Arlanda tills det att man ska checka ut från hotellet för att åka hem.
Regissören och manusförfattaren Lasse Åberg har med fingertoppskänsla mejslat ut massor med detaljer och karaktärer och det är så mycket så att det faktiskt krävs ett par genomgångar av filmen för att upptäcka allt.
Filmen har blivit en av våra stora klassiker och verkligen inte oförtjänt.
