Marcello Clerici (Jean-Louis Trintignant) är en man som gör allt för att passa in i den värld som diktatorn Mussolini skapat i Italien under 1930-talet. Han tar värvning hos säkerhetspolisen och gör allt för att imponera på sina chefer och visa att han är en hängiven och lojal tjänare i fascismens namn. Samtidigt så ska han snart gifta sig med Giulia (Stefania Sandrelli) som är hans raka motsats. Hon är frigjord, spontan och oberäknelig.
Marcello får ett uppdrag att spåra upp och likvidera hans gamla universitetsprofessor Quadri (Enzo Tarascio) som flytt från Mussolinis Italien till Paris.
Marcello tar med Giulia på resan som tror att det enbart handlar om en kärleksweekend i den franska huvudstaden.
Marcellos lojalitet och samvete ställs dock på prov ordentligt när han träffar sin gamle lärare och hans unga fru Anna (Dominique Sanda). Anna förför både Marcello och Giulia samtidigt som den smarte professorn testar Marcello för att ta reda på vad han egentligen står och vad han är kapabel till.
Vad krävs egentligen för att bryta sönder en stark och fast ideologi hos någon, kan det räcka med något till synes så trivialt som åtrå för att få en man att vända ryggen till sina egna principer och riskera allt han byggt upp?
Den här filmen av Bernardo Bertolucci är gjord 1970 men känns ganska aktuell fortfarande och skulle väl kunna utspela sig i någon auktoritär stat som NordKorea till exempel.
Det är en fascinerande och dramatisk historia och visuellt helt enastående. Fotografen Vittorio Storaro har skapat fantastiska bilder med ljus, skugga, kameravinklar och lek med färger och det är nästan så att man till och från glömmer bort själva handlingen för att man fastnar i dom fantastiska scenerierna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar