En familj någonstans i norra Sverige har en campingplats som håller på att gå i konkurs och för att försöka rädda anläggningen så bjuder dom in en känd influencer och hennes vänner för att skriva och vlogga om platsen.
När ungdomarna kommer dit så får dom hör en gammal sägen om en häxa som sägs leva i sjön och som livnär sig på dom som befinner sig där. Det dröjer inte länge förrän det händer saker som gör att gänget börjar att fundera på om det finns någon sanning i denna gamla historia.
Har man inte så många idéer själv så finns det ju en mängd såna som man kan låna från andra skräckfilmer och det har verkligen manusförfattarna Paolo Vacirca, Henry Stenberg, Filip Hammarström & regissören Johannes Persson gjort.
Den här historien är överfylld av gamla skräckfilms klichéer men det har jag ingenting emot om det nu är skickligt gjort, tyvärr så är det inte det i detta fallet.
Det här är riktigt uselt även om inledningen är hyfsat intressant men vartefter minuterna går så blir det sorgligt nog bara sämre och sämre till ett slut som är rent fånigt där man blir presenterad någon form av miljöutläggning som då ska förklara en del händelser. En och annan liten scen klarar sig ovanför kvalitetsgränsen men det räcker inte.
Om det här hade gjorts med glimten i ögat och en gnutta humor så hade jag köpt det men här är faktiskt tanken en seriös skräckfilm och då faller allting pladask.
Det finns ingen intressant karaktär i historien att fatta tycke för och när 45 minuter av filmen hade gått så satt jag och hoppades på att alla skulle dö.
Det är Julhelg och kroppsdelar från olika personer har börjat att dyka upp på flera platser i Cumbria i Nordvästra England. Efter ett tag så hittas också kropparna som delarna tillhör.
Washington Poe och Tilly Bradshaw börjar att rota i ett fall som dom inte får att gå ihop. Vissa av offren har bedövats, andra har torterats, några av kroppsdelarna har sågats av, andra kapats och varför har alla dom döda haft semester samma två veckor tre år tidigare?
Det här är den tredje berättelsen om brottsutredaren Washington Poe och hans vän och kollega Tilly Bradshaw och den här historien är lika bra som dom tidigare. Det är spännande och våldsamt, roligt och dramatiskt och med ett otroligt intensivt slut med en oväntad knorr.
Det här var en av dom bästa och mest obehagliga filmer jag sett på mycket länge. Som tittare så får man inte mycket lugn och ro i början innan helvetet bryter lös.
Dom två bröderna Owen (Simon Phillips) och Oswald (Michael Swatton) sätter ribban direkt när dom en vinter vid sin avlägset belägna gård håller på med att begrava sin nyligen avlidna mor. En bil får motorstopp ute på den lilla grusvägen, Owen tittar åt det hållet och säger: Well, that's interesting. Efter det så är det en highwayslakt rätt ner i helvetet för alla som kommer i deras väg.
Det är intensivt svettigt, grymt rått och med mycket bra skådespelare i alla sina mindre och större karaktärer.
Paret David (Matthew Clarke) och Mary (Angel Giuffria) beger sig ut i den australiensiska vildmarken med husvagn för att campa. Dom hittar en avlägsen plats men dom hinner knappt sätta sig till ro förrän en familj bestående av tre kvinnor och en man kommer till platsen.
Som tittare så inser man ju direkt att det är någonting skumt med dessa nyanlända personer men David och Mary tror ju givetvis allting gott.
Ända tills dom ser sig kidnappade och förda till ett stort gammalt hus där Mary kedjas fast i deras husvagn medan David binds fast i en stor säng i huset.
I början av denna historia så beskrivs Mary som en rätt svag själ men så fort paret hamnat i klorna på den där obehagligt bisarra familjen och hon inser vad dom ska ha hennes pojkvän till så förvandlas hon till en stenhård krigare som gör allt för att ta sig fri och rädda David.
Det är en bra och intensivt spännande film och obehaglig men så finns det också en del detaljer som jag retade upp mig på lite och slutet är ju väldigt kryptiskt och lämnar en del att fundera på.
En småbrottsling hittas ihjälskjuten på en öde plats och det verkar som om han tagit sitt eget liv.
Journalisten Calle Kolin har precis gjort ett snyftreportage om en kvinna i Skåne som förlorat sin son i en smitningsolycka. Artikeln recenseras av en annan journalist som strax efteråt hittas svårt misshandlad och sen så hotas även Kolin till livet.
Spåren efter alla dessa händelser leder till en nattklubbsdrottning i Köpenhamn.
Själva historien känns lite rörig men persongalleriet är intressant, språket mycket bra och även om slutet kom lite väl hastigt så finns där en knorr som gör att man drar lite på smilbanden.
Journalisten Anna Stenberg är på konferens med några kollegor och hamnar i säng med en ung man hon träffat i baren på hotellet.
Detta som hon tänkt enbart skulle vara en oskyldig engångsföreteelse utvecklas snart till något som kan förstöra både Annas och hela hennes familjs liv.
En nervkittlande vardagsthriller där vi som läsare redan från början vet vem som är god och vem som är ond. Denna vetskap förtar dock inte spänningen på något sätt, den hålls uppe ända till slutet som ändå kanske är det minst intensiva i hela berättelsen.
Vägen till upplösningen är riktigt intensiv och Hans Koppel eller Petter Lidbeck som han ju egentligen heter vet exakt vilka knappar han ska trycka på för att man ska svettas ordentligt.
