Galaxy of Terror (1981)

 

Ännu en sci-fi, skräckhistoria som lever i spåret efter filmen Alien men som inte ens är i närheten av den produktionen.

En mystisk ansiktslös figur kallad The Master skickar ett rymdskepp på ett räddningsuppdrag till planeten Morganthus. Väl på plats så inser besättningen snart att detta rör sig om någonting helt annat och att det som finns i den pyramidliknande byggnaden på platsen innehåller någonting dödligt.

Riktigt dålig film regisserad av B.D. Clark och uselt skådespeleri där det ändå finns en del ansikten man känner igen. Det mest intressanta är väl att James Cameron har varit med här och designat omgivningarna och det var strax innan han själv regisserade sin första egna film Terminator.

 

Forbidden World (1982)

 

En forskningsstation på planeten Xarbia begär hjälp när ett experiment har gått fel.

Officeren Mike Colby och hans robot SAM-104 befinner sig i närheten och blir kallade till platsen för att undersöka saken.

Den här filmen som producerats av B-films legendaren Roger Corman går också under namnen Mutant och Subject-20. Den följer ungefär samma tema som i filmen Alien med den skillnaden att Alien är en av filmhistoriens bästa produktioner i genren sci-fi, skräck och denna tillhör bottenskrapet.

Regin av Allan Holzman är amatörmässig, historien löjlig, skådespelarna urusla och effekterna var nog inte ens bra när filmen kom 1982.

Några nakenscener har stoppats in bland allt blod och dödande och det är väl för att åtminstone dom manliga tittarna inte ska somna men det är å andra sidan ingen risk eftersom det skriks i parti och minut.

Mona: The Virgin Nymph (1970)

 

En del sexfilmer från 60 och 70-talet kan ju innehålla någonting intressant eller annorlunda förutom då sexscenerna som ju inte brukar skilja sig nämnvärt.

Mona ska gifta sig och försöker hinna med så mycket hon bara kan utan att förlora oskulden innan bröllopet.

Trots att den här produktionen faktiskt räknas ite som en klassiker i genren så har den ingenting nytt positivt att tillföra däremot så är det en musik som nog är bland det absolut mest irriterande jag någonsin varit med om.

Från en kyrkorgel till hysteriska österländska toner, klassiska stycken och usel pop ackompanjerar uselt filmade scener i en riktigt sunkig film.

Marbella Club av Mons Kallentoft (2002)

 

Vladimir och Kati har flytt från Sankt Petersburg efter problem med maffian och har slagit sig ner i Spanien.

Livet är dock inte lätt för dom båda och Kati tvingas att prostituera sig.

På ett hotell i Marbella så träffar hon en ung svensk finansman och efter den natten så är hon borta.

Vladimir gör nu allt för att ta reda på vad som hänt och vem eller vilka som kan ligga bakom.

Ett Spanien långt borta från turiststråk och solstolsbelamrade stränder. Det är en berättelse som är hård och våldsam där utsatta människor offras när makt och pengar sätter reglerna.

Circus of Horrors (1960)

 

Den oseriösa plastikkirurgen Dr Rossiter är på flykt undan polisen i England men lyckas med hjälp av syskonparet Angela och Martin byta identitet. En tid senare så är han cirkusdirektör i Tyskland med namnet Dr Schüler där han hjälper människor med vanställda ansikten gratis med det kravet att dom börjar jobba på cirkusen och gör precis vad som krävs av honom.

En rätt hyfsad thriller i cirkusmiljö där fotot av legendaren Douglas Slocombe är det som sticker ut positivt.

Rätt kul historia med en del bisarra mord i cirkusmiljö med en Anton Diffring i en riktig psykopatroll som kirurgen Dr Schüler som tar livet av alla som försöker lämna hans cirkus.

Trofésamlaren av Björn Hellberg (2007)

 

Den lilla staden drabbas av två brutala överfall på kvinnor där förövaren under knivhot tvingar dom att ta av sig kläderna och där han sen tar med sig deras trosor innan han försvinner.

För Kriminalkommissarie Sten Wall och hans kollegor så börjar detta med ett sökande efter en gärningsman som på kvällar förföljer och attackerar unga kvinnor men ju närmare dom kommer en lösning ju mer komplicerat blir det och det verkar nu inte bara röra sig om en brottsling.

Spännande, klurigt och välskrivet.

Det Som Göms i Snö: Säsong 2 (2021)

 

Gruppen som tidigare har fått rota i kalla fall och som leds av Peter Wendel (Robert Gustafsson) får nu enbart småärenden på sitt bord tills det sker ett mord på en gammal kollega till Wendel. Nu ska gruppen ta reda på varför det hittats en mängd gamla dokument om fall hemma hos offret som Wendel varit inblandad i.

Den här säsongen är precis lika bra som den första och här gasas det dessutom på ordentligt i dom två sista avsnitten som är bland det mest intensivt tajta och jag sett. En massa lösa trådar i början som inte verkar ha någonting med varandra att göra knyts ihop på slutet på ett makalöst skickligt sätt.

Robert Gustafsson är enastående som Peter Wendel som brottas lika mycket med sina inre demoner som yttre mordfall och här har Ia Langhammer som spelar hans assistent Barbro fått en större roll också där hon jobbar sida vid sida med Wendel genom hela serien. Alla skådespelare runtomkring Gustafsson är riktigt bra och jag har nog aldrig sett Samuel Fröler i en sådan här obehaglig karaktär.