John "The Hangman" Ruth är på väg till staden Red Rock i en diligens för att överlämna den kvinnliga gansgtern Daisy Domergue till lagens långa arm när dom får sällskap av prisjägaren Major Marquis Warren och den nya sheriffen i Red Rock Chris Mannix.
Den här filmen skulle kunna sättas upp på en teater för när diligensen med kusk och passagerare kommer till vägkrogen Minnie's Haberdashery där det sitter fyra mystiska främlingar som alla verkar ha ett par skelett i garderoben så förvandlas filmen till ett kammarspel av lögner och där man har inte en aning om vem som är god eller ond.
Allting brakar ju loss mot slutet då det känns som om Tarantino inte kan hålla sig lugn längre utan släpper loss allt han har av våldsamheter på en och samma gång så att man nästan blir andfådd.
Mycket bra skådespeleri, enastående dialog, foto och musik så visst är det underhållande så gott som hela vägen förutom att det dalade lite på sluttampen.
Man kan ju se detta som en remake av den första Ghostbusterfilmen från 1984.
Förutom ett par mindre detaljer så är ju den enda skillnaden att det denna gång är fyra tjejer som jagar spöken i New York.
Jag antar att valet föll på kvinnliga spökjägare eftersom detta ju ligger i tiden.
Jag bryr mig dock inte om vilket kön spökjägarna har,
detta var en fånig och meningslös film där skådespeleriet inte håller måttet, humorn är töntig och specialeffekterna inte ser bättre ut än dom gjorde på 80-talet.
Gänget som gjorde originalfilmen har några fingrar med i även denna, det är Ivan Reitman och Dan Aykroyd som producerat och så får vi se Sigourney Weaver och Bill Murray i några mindre roller.
Armén vill använda Jason för experiment men givetvis så lyckas han fly och döda alla utom den kvinnliga forskaren Rowan som lyckas låsa in honom i en kapsel för nedfrysning.
Olyckligtvis så blir hon även själv inlåst och nedfrusen.
400 år senare så hittar Professor Lowe och hans gäng forskarstudenter kapseln och tar den med sig upp till deras rymdskepp.
Dom lyckas att återuppväcka Rowan och tyvärr också Jason.
Ja, vad ska man säga?
Det var väl bara en tidsfråga innan dom skulle skicka Jason till framtiden och upp i rymden.
Den här filmen som är nr 10 i ordningen och som då kom 8 år efter den förra är regisserad av James Isaac och håller ju trots allt en bra mycket högre kvalitet än dom flesta i den här serien även om det gör lite ont att se Jason vandra omkring i ett rymdskepp.
Man kan ju riktigt se på honom hur han bara längtar tillbaka till skogarna omkring Crystal Lake.
Inledningen när förtexterna flimrar förbi är riktigt cool och även när Jason sliter sig loss från sina kedjor och dödar armépersonalen så känns allting rätt bra men som sagt..
400 år senare uppe i rymden så blir det inte riktigt samma sak även om Harry Manfredini skapat bättre musik än på många år, regin är rätt stadig och fotot av Derick Underschultz inte heller går att gnälla på för mycket och dessutom så var det länge sedan man såg skådespelare i den här filmserien som faktiskt gör ett hyfsat jobb.
Så mycket mer än inte så värst bra blev det dock inte och jag tror inte att Jason trivdes i den där cromade stålmasken, han undrade nog var hans gamla sunkiga hockeymask tog vägen.
Vi befinner oss i en värld befolkad av två slags folk,
dom glada Trollen som aldrig tänker en negativ tanke utan ser allting i livet i regnbågens färger och sen så har vi dom mörka buttra Bergerna som inte vet hur man ler eller har roligt men som har fått för sig att om dom äter upp glada Troll så ska dom också kunna bli lyckliga.
Till en början så var jag väldigt kluven till den här filmen och visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Själva designen på filmen känns gjord för lite mindre barn men sen så finns det en hel del roliga referenser till gamla sagor och en bra dos sjuk humor där man måste vara lite äldre för att kunna uppskatta allt sen så är det ju en musikal och det har jag alltid haft lite svårt för. Disney har ju så gott som alltid haft med en hel del sång och musik i sina filmer men då har det ju nästan alltid rört sig om ny specialskriven musik, här har man ju istället enbart använt sig av gamla låtar som då dom här psykedeliska Trollen springer runt och sjunger. Smörigt och gulligt så det räcker och blir över men jag gillade verkligen den där giftiga svarta humorn och den enastående skickliga animationen så i slutändan så hade jag ändå riktigt roligt.
Den förra filmen avslutades ju med att Jason upplöstes i ett kemikaliebad i New Yorks kloaker men nu 4 år senare så är han tillbaka i skogarna runt Crystal Lake.
I öppningsscenerna som faktiskt är dom bästa 5 minuterna av hela filmen så får vi se en ung kvinna iklädd endast badhandduk bli jagad av Jason genom skogen.
Det visar sig snart att detta är en fälla för att en gång för alla bli kvitt den där huliganen i hockeymask så helt plötsligt tänds hela skogen upp i ljus och lagens långa arm spränger bokstavligen Jason i luften.
Kroppen som nu är uppdelad i ett antal delar förs under bevakning till sjukhuset men när obducenten ska börja undersöka delarna så är det någon mystisk kraft som påverkar honom, han äter upp Jasons hjärta och får därmed i sig hans själ och Jason kan återuppta sitt arbete i en ny kropp.
Jag blev oerhört besviken när jag såg den förra filmen i den här serien och kände ett visst hopp om denna när jag såg att Sean S Cunningham som ju regisserade den allra första filmen 1980 hade plockat ihop teamet till denna och där även kompositören Harry Manfredini hade kommit tillbaka för att skriva musiken.
Inledningen kändes bra också med krypande kameraåkning, en stuga vid Crystal Lake i kolsvart mörker, en nakenscen och så Jason med traditionell hockeymask men sen så dödas han och hela filmen med honom.
Jag förstår inte hur man ens kan komma på idén att göra film på ett sånt här katastrofalt manus men eftersom regissören Adam Marcus varit med vid skrivandet så var väl det en anledning till att det blev någonting av det.
När den här filmen kom 1993 så hade det ju gått 4 år sen den förra och vi som tittare får ju ingen förklaring till hur Jason helt plötsligt kan vara vid liv och dessutom vara tillbaka vid Crystal Lake men tydligen så finns det en tecknad serie där vi får en förklaring till allt detta.
Har man inte läst den serien (som jag inte gjort) så känns ju detta lite skruvat.
Denna film var den första där namnet Fredagen Den 13:e inte var med i originaltiteln och det beror på att filmbolaget New Line Cinema här tagit över produktionen men namnet ägde dom inte och fick därmed inte använda.
Uselt skådespeleri, tafflig regi och som sagt en löjlig historia där vissa scener känns helt obegripliga.
Anna-Lisa Waldemar samlar sina tre vuxna barn, Lasse, Jonna och Oskar på det hotellet på Åland som hon drivit i många år.
Hon säger att hon har någonting viktigt att berätta som har med deras framtid att göra.
En ganska lugn och stillsam inledning av denna serie förvandlas ganska snabbt till en mycket kuslig historia där det visar sig att alla syskonen bär på mörka hemligheter som legat gömda ända sedan ungdomen.
Intriger innehållande sex, pengar, hämnd och ond bråd död i 10 enastående spännande avsnitt där skådespeleriet är fantastiskt bra och där man från avsnitt till avsnitt inte har en aning om vem som ska få leva, vem som ska få dö eller vilka nya ruskigheter som ska ramla ur garderoben.
Den helt igenom gode polisen Danny luras i en fälla och hamnar själv bakom lås och bom där merparten av dom han tidigare satt dit befinner sig.
Detta fängelse styrs dock inte av fängelsedirektören Burke utan av maffiabossen Tony Vargas som i en bur nere i källaren anordnar fightingmatcher mellan fångarna där det spelas om stora pengar.
Detta upplägg i en film har man ju varit med om många gånger förut och denna historia var nog bland dom sämre jag sett.
Regin av Daniel Zirilli är riktigt själlös och skådespelarna usla.
Att Vinnie Jones som spelar gangstern Tony Vargas är bäst säger väl det mesta om resten av aktörerna.
