Mannen på Taket (1976)

https://youtu.be/rr5s5BNdjtM?si=KvaiRGYEi7bJyFBj

En natt så mördas en patient brutalt på ett sjukhus i Stockholm och offret visar sig vara poliskommissarie Stig nyman.

När Martin Beck (Carl-Gustaf Lindstedt) och hans kollega Einar Rönn (Håkan Serner) börjar rota i fallet så visar det sig att den mördade polisen under många år varit känd för sin brutalitet och fått en mängd anmälningar mot sig men som aldrig lett till någonting.

Nu blir även poliserna Lennart Kollberg (Sven Wollter) och Gunvald Larsson (Thomas Hellberg) inkopplade på fallet samtidigt som en man planerar någonting fruktansvärt mitt inne i Stockholm.

En helt igenom enastående film där regissören Bo Widerberg blandar action, brutalt våld och drama och med ett socialt inlägg i debatten om polisvåld och hela rättssystemet.

Carl-Gustaf Lindstedt och Håkan Serner är fantastiskt bra som dom två coolt lugna Martin beck och Einar Rönn som blir en motpol till dom yngre och hetsigare Kollberg och Larsson som gestaltas av Sven Wollter och Thomas Hellberg.

Fotot är strålande, det är våldsamt och spännande med mycket bra skådespeleri i en av dom bästa svenska filmerna någonsin.

Ted - För Kärlekens Skull (2018)

Titel:  Ted - För Kärlekens Skull

År:  2018

Land:  Sverige

Genre:  Drama, Musik

Längd:  2 tim

Regi:  Hannes Holm

Manus:  Hannes Holm

Foto:  Göran Hallberg

Musik:  Jimmy Lagnefors & Gaute Storaas

Skådespelare:

Adam Pålsson, Peter Viitanen,

Jonas Carlsson, Hanna Alström, Happy Jankell,

Johan Hedenberg, Maria Kulle, Tove Edfeldt,

Fredrik Hiller, Jonatan Rodriguez, Lotta Ramel,

Dan Johansson, Niklas Strömstedt, Amanda Gylling,

Ludvig Lindblom, Gustav Orvefors, Edvin Bredefeldt,

Angelina Håkansson, Jonas Bane

Ted Gärdestad är en ung tennistalang som är kompis och tränar med Björn Borg men han spelar mest för att hans far vill det, helst så vill han skapa musik med sin bror Kenneth.
En dag så tar bröderna en chans och går upp till skivbolaget Sweden Music där Stikkan Andersson får upp ögonen på Ted och efter en stund så lämnar killarna företaget med ett skivkontrakt i händerna.

Det här är en film som verkligen går från glädje och kärlek till djup depression och olycka på ett ögonblick och det är blir lite svårt att ta in hur djupt ner och långt borta Ted Gärdestad var under många år.
Adam Pålsson som Ted och Peter Viitanen som hans bror Kenneth är enastående bra och sen så finns det en hel del roliga och underfundiga birollsval i filmen som gör att man kanske sitter och pratar om annat en stund än just vad som händer i historien.

Det är en mycket bra och gripande tragisk film i alla fall trots att den ibland känns lite för plastig.

Sthlm Rekviem (2018)

Titel:  Sthlm Rekviem

År:  2018

Land:  Sverige, Tyskland, Belgien

Genre:  Kriminaldrama

Längd:  10 avsnitt

Regi:  Karin Fahlén & Lisa Ohlin

Manus:  Karin Fahlén, Piodor Gustavsson, Lisa Ohlin,

Jonas Carlsson, Jörgen Hjerdt, Åsa Lantz, 

Kristina Olsson & Pauline Wolff

Foto:  Mattias Rudh & Rik Zang

Musik:  Nathan Larson

Skådespelare:

Jonas Carlsson, Liv Mjönes, Alexej Manvelov,

Magnus Roosmann, Jessica Liedberg, Lena B. Eriksson,

Bahador Foladi, Thomas Levin

 

Kriminologen Fredrika Bergman ska under några månader jobba med en specialgrupp inom Stockholmspolisen ledd av Alex Recht.

Hon hamnar genast i hetluften när ett barn kidnappas på en tunnelbanestation och ingenting blir ju inte lättare av att kollegan Peder Rydh inte är speciellt förtjust i att ha en kvinna med sig som aldrig jobbat ute på fältet förr.

När det kommer till poliser i serier eller filmer så är det ju mera regel än undantag att dom mår dåligt på ett eller annat sätt och i den här 10 avsnitt långa serien så har detta verkligen dragits till sin spets.
Här mår inte bara poliserna psykiskt dåligt, här mår deras respektive familjer dåligt också och det är tusan så att till och med deras husdjur ser deprimerade ut.
Det känns nästan som om det är vemod och depression som för historien framåt och ibland så känns det nästan så överdrivet att det blir lite humor utav det.
Nu håller serien så hög klass så det blir ju aldrig fånigt och det finns en hel del nya grepp här som känns riktigt fräscha, bland annat fotot som är strålande och så en del scener från framtiden som klippts in i tid och otid där vi får följa Bergman och Recht i en taxi där dom diskuterar dom fall som dom jobbade med.
Det som i början av den här serien verkar vara mordfall helt oberoende av varandra pusslas på ett riktigt snyggt sätt ihop i slutändan och spänningen är på topp ända in i det berömda kaklet och slutet är ju kanske inte helt väntat.

Bra skådespelare, skickligt regisserat och givetvis vemodig musik också för att liksom få en deprimerande helhet.

Den Skrattande Polisen (1973)

Original titel: The Laughing Policeman

https://youtu.be/4YTlRpqh1TE?si=k67a0YkVmBKzYC19

Poliskommissarie Jake Martin (Walter Matthau) blir kallad mitt i natten till en plats inne i centrum där en man till synes helt urskilljningslöst skjutit ihjäl åtta personer på en buss.

Det visar sig att ett av offren är Jake's partner Dave Evans och när Jake börjar rota i mysteriet så verkar det ha att göra med ett gammalt olöst fall som Jake och Dave haft på sitt bord för många år sedan.

Detta är en amerikansk version av en mordhistoria skriven av Sjöwall Wahlöö där Martin Beck här heter Jake Martin och spelas enastående bra av Walter Matthau som till sin hjälp har Larsen som då ska vara Gunvald Larsson och som gestaltas av Bruce Dern.
Det är enastående skådespelare, den känns gatunära och realistisk och det är väl egentligen bara historien som jag inte riktigt tycker håller hela vägen i den här annars mycket spännande filmen.

Nude (2017)

Titel:  Nude

År:  2017

Land:  USA

Genre:  Dokumentär, Naket

Längd:  1 tim, 34 min

Regi:  Tony Sacco

Musik:  Reza Safinia

Medverkande:

David Bellemere, Steve Shaw,

Keilani Asmus, Isabella Boemeke, Jessica Clements,

Rachel Cook, Ebonee Davis, Alejandra Guilmant,

Sabina Karlsson, Vika Levina, Ariela Oliveira,

Nidhi Sunil, Janine Tugonon, Anna Wolf

I den här dokumentären så får vi följa en av världens mest anlitade modefotografer, fransmannen David Bellemere som fotar till alla stora modemagasin men som när han får bestämma själv använder kameran till mycket mera vågade nakenbilder.

Den amerikanska fotografen och tidningsredaktören Steve Shaw anlitar Bellemere för att ta nakenbilder till en almanacka men samarbetet är inte helt friktionsfritt eftersom Bellemere inte är så förtjust i alla tjejer som valts ut och Shaw tycker att han tar jobbet för personligt istället för att bara ta dom bilder som ska tas.

Visst är det fascinerande att få en inblick i en värld som man inte känner till men jag fick liksom aldrig något svar här varför den här dokumentären ens gjorts.

Ena sekunden så fick jag för mig att den handlade om David Bellemere för att sen få känslan av att det var tjejerna som var huvudspåret men sen så blir det komplikationerna och samarbetssvårigheterna mellan Bellemere och Shaw som verkar vara den röda tråden men i slutändan så undrar jag ju om regissören Tony Sacco bara ville visa upp en massa naken hud och vackra bilder.

Det sista har han ju i såna fall lyckats bäst med för dokumentärt sett så tyckte jag inte att det här gav så mycket. 

Misconduct (2016)

Titel:  Misconduct

År:  2016

Land:  USA

Genre:  Drama, Thriller

Längd:  1 tim, 46 min

Regi:  Shintaro Shimosawa

Manus:  Simon Boyes & Adam Mason

Foto:  Michael Fimognari

Musik:  Federico Jusid

Skådespelare:

Josh Duhamel, Anthony Hopkins, Al Pacino,

Alice Eve, Malin Åkerman, Byung-Hun Lee,

Julia Stiles, Glen Powell, Marcus Lyle Brown,

Leah McKendrick, Chris Marquette, Skye P. Marshall,

Gregory Alan Williams, Jason Gibson,

Nathan Moore, Jaiden Kaine, Milla Bjorn,

Alexandra Fatovich, Eric Shepherd

Den unga och ambitiösa advokaten Ben Cahill tar tag i ett fall där målet är att sätta dit den mäktiga och hänsynslösa företagsledaren Arthur Denning. Hans chef Charles Abrams är först tveksam till advokatbyråns inblandning men ger till slut med sig och Ben hamnar snart i en värld av korruption, falskspel och död.

Det är ju alltid kul att se både Anthony Hopkins och Al Pacino men här så gör dom bara någon minut tillsammans och sen så är dom väldigt rutinmässiga i sitt agerande, dom gör det dom ska utan att anstränga sig nämnvärt och efter en stund så känner man som tittare att man själv heller inte orkar engagera sig speciellt.
Det är rörigt och stelt konstruerat och förutom en och kanske annan spännande scen så var detta inte mycket att glädjas över.

Färjan av Mats Strandberg (2015)

1200 förväntansfulla passagerare ska åka på en kryssning mellan Stockholm och Helsingfors när någonting urgammalt och ondskefullt vaknar till liv ombord.

Ute på den iskalla Östersjön mitt i natten så är fartyget helt avskärmad från omvärlden samtidigt som bloddrypande skräck sprider sig bland passagerare och personal.

Den här mycket blodiga och råa skräckhistorien var bland det mest intensiva jag läst på länge men den innehåller mer än bara ren skräck, det finns en hel del lyckliga och olyckliga karaktärer som författaren Mats Strandberg verkligen lyckats få intressanta men sen så är han också iskall för man vet inte från sida till sida vem eller vilka som ska dö, han tar livet av både ond och god med lika självklar skärpa.

Berättelsen inleds rätt lugnt där vi som läsare får lära känna några av passagerarna och några i personalen men efter bara en kort stund så stegras spänningen till högsta tänkbara för att sen hålla sig där till absolut sista meningen.

Killer Joe (2011)

Titel:  Killer Joe

År:  2011

Land:  USA

Genre:  Drama, Thriller

Längd:  1 tim, 42 min

Regi:  William Friedkin

Manus:  Tracy Letts

Foto:  Caleb Deschanel

Musik:  Tyler Bates

Skådespelare:

Matthew McCanaughey, Emile Hirsch,

Juno Temple, Thomas Haden Church, Gina Gershon,

Marc Macauley

Chris slarvar sig fram i en småstad i USA där han lever på att sälja knark men är nu hotad till livet av en lokal gangster som han är skyldig en hel del pengar.

Han får en idé att låta mörda sin mor som enligt hennes nya man har en saftig livförsäkring som kommer att falla ut på hans syster Dottie.

Chris blandar in sin far Ansel i planerna och dom två kontaktar Joe Cooper som inte bara är polis utan också tar livet av folk som ett litet extraknäck.

Den här filmen var som att slafsa i sig en megastor smörgåstårta med allt vad en sådan innehåller för att sen när man smaskar som bäst helt plötsligt överraskas av att någon bara tar undan den och säger:
Nu är det nog!

Den här historien är helt skruvad och ingenting går som karaktärerna i filmen önskar.
Skådespelarna med bla Matthew McCanaughey som Joe Cooper och Emile Hirsch som Chris är strålande och sen är det ju också den gamle William Friedkin som står för regin, han som redan 1973 skrämde livet ur världens biopublik med filmen Exorcisten.
Filmen är som sagt skruvad, den är skitig, våldsam och rå, snuskigt sexig, rolig och riktigt bra förutom då att slutet kommer lika oväntat som ett brev levererat av Postnord.

Poltergeist III (1988)

Carol Anne har efter dom fruktansvärda händelserna för två år sedan skickats iväg till sina släktingar Bruce och Patricia och deras dotter Donna i Chicago.

Dom bor i en skyskrapa mitt i stan och det dröjer inte länge förrän det visar sig att den ondskefulla prästen Kane återvänt från den andra sidan för att ännu en gång ge sig på Carol Anne.

Ett dåligt försök att suga ut så mycket pengar det bara går ur ett säljande namn, det är väl en bra beskrivning av denna skräckfilm som är skriven och regisserad av Gary Sherman och som är den tredje filmen i serien om den där elaka döingen Henry Kane som har gett sig tusan på att han ska ha hjälp av Carol Anne för att kunna ta sig och de sina in i ljuset, varför han envisas just med henne det får man aldrig någon vettig förklaring till.

Jag läste att namnet Carol Anne ropas 121 gånger i filmen och jag tröttnade faktiskt efter den 10:e.

Visst, en och annan effekt håller väl hyfsat men skådespelarna är så tråkiga och historien så kass att det inte räcker för att detta ska bli underhållande på något sätt.

Johan Falk - Operation Näktergal (2009)

GSI arbetar med att kartlägga importen av unga kvinnor från Polen när en av deras kontakter bland dom prostituerade hittas brutalt mördad i en container där spåren leder till ett svenskt transportföretag i Göteborgsområdet.

En film i Johan Falk-serien som faktiskt mest handlar om spaning och som till och från blir lite seg och så en kärlekshistoria som inte riktigt passerar tönttröskeln. Det är först mot slutet som det börjar hetta till och bli lite intensivt men då är det något sent för att rädda allting.

Den minst intressanta filmen hittills i denna serie.

Beasts of The Southern Wild (2012)

6-åriga Hushpuppy bor med sin far Wink i en fattig del i Louisiana kallad The Bathtub.

Samtidigt som en fruktansvärd storm drar in och översvämmar området som dom och deras grannar bor i så blir Wink allvarligt sjuk och Hushpuppy inser snart att hennes liv nu kommer att förändras drastiskt.

Visst kan det vara lite svårt att riktigt få tag i den löst vajande röda tråden i detta drama men det gör ingenting eftersom man ändå blir så infernaliskt tagen av det man får se.
Vi får följa med på en resa in i en värld som för en annan lika gärna kunde vara på en annan planet.
Här i Louisianas träskmarker så har människorna byggt sina hus av delar och bitar dom hittat i området, dom lever av det dom fiskar, dom djur dom föder upp och äter med fingrarna i sina med våra ögon sett ruckel och ändå så har dom ingen önskan att byta ut det livet mot en lägenhet i stan.

Historien blandar drömmar med verklighet och vi får följa allting genom den 6-åriga Hushpuppys ögon och det är väl därför det är en del frågetecken som aldrig klarnar, vi som tittare får stå lika undrande som hon gör vid vissa saker.
Quvenzhané Wallis som spelar Hushpuppy är enastående bra och likaså Dwight Henry som hennes far som på ytan verkar hård men som innerligt älskar sitt barn och som enbart försöker förbereda henne på det hårda livet i The Bathtub den dagen han inte finns längre.

Den här filmen var regissören Benh Zeitlins debut och alla medverkande var amatörer när inspelningen ägde rum.

Dramatiskt, kärleksfullt och gripande och till och från riktigt roligt.

Valerian and The City of a Thousand Planets (2017)

Valerian och Laureline är två unga specialagenter i det 28:e århundradet.

Här blir dom skickade på ett uppdrag till den enorma svävande staden Alpha där varelser från hela rymden i hundratals år levt tillsammans men där säkerhetspolisen fått indikationer på att det är något som inte stämmer.

Det här är ju helt klart det maffigaste och mest färgsprakande som regissören Luc Besson gjort sen 1997 då han gjorde Det Femte Elementet. Visuellt så är det här bland det snyggaste och häftigaste jag sett, effektmässigt så är allting enastående, omgivningar, miljöer och allehanda varelser är perfekta in i minsta detalj.

Filmen bygger ju på den gamla franska tecknade serien Valerian & Laureline och Luc Besson har i alla år närt en dröm om att få göra film på dom historierna.

Men vad är det då som gör att jag ändå kände mig lite besviken? Jo, skådespelarna håller tyvärr inte måttet, dom är alldeles för karaktärslösa och tråkiga för att kunna bära upp allt det häftiga runtomkring så till slut så struntar man i dom och historien och egentligen enbart sitter och njuter av effekterna och det fantastiska fotot av Thierry Arbogast.

Night of The Living Dead (1968)

Syskonen Barbra och Johnny besöker deras fars grav när dom helt utan förvarning på kyrkogården attackeras av en till synes förruttnad man.

Barbra lyckas undkomma och söker skydd i ett hus en bit därifrån där hon snart får sällskap av Ben som stannat till utanför sökandes efter bensin. Dom två ser sig snart omringade av levande döda och barrikaderar sig så gott det går i huset.

George A. Romero skrev, regisserade och skötte kameraarbetet i denna klassiska skräckfilm som räknas som den första moderna zombiefilmen trots att ordet zombie aldrig förekommer i den.

Att den är svartvit gör den bara läskigare, det ligger en domedagsfilt över hela produktionen och även innan attacken på kyrkogården i början av filmen så känner man ett obehag och att någonting mörkt är på väg.
Filmen blev mycket uppmärksammad för våldet och scenerna med kannibalism och dessutom för att det var den första amerikanska film där en färgad skådespelare hade den ledande rollen som här då var Duane Jones som spelade Ben.

Våldsammare och råare filmer har ju gjorts sen denna hade premiär men det finns en obehaglig läskig stämning i denna som är svåröverträffad.